Tidigare konserter

Den estniske tonsättaren Arvo Pärt, en av vår tids mest populära nutida tonsättare, fyllde 80 år i september i år, och vi firar det med att framföra två av hans stycken, Summa och Da pacem.


Pärt genomgick en kreativ kris i slutet av 60-talet, när han slutade skriva musik och i stället började studera gregoriansk sång och medeltida polyfoni. Till slut gav det arbetet frukt i form av det lilla pianostycket Für Alina 1976, det första verket i tintinnabuli-tekniken, som kan sägas vara en syntes av det gamla och det nya, av den medeltida vokalpolyfonin och 1900-talets seriella musik. Pärts första vokalverk i den nya tekniken, Summa, skrevs 1977. Texten är mässans Credo-text, från den nicenska trosbekännelsen.




Da pacem är ett betydligt senare verk, skrivet till åminnelse av offren för terrorattacken i Madrid 2004, men dess budskap är evigt aktuellt.


Josquin Des Prez’ Missa Pange lingua kan också sägas fira jubileum i år, då den allmänna uppfattningen är att den skrevs runt 1515, alltså för precis 500 år sedan.
 Den blev Josquins sista mässa, och den utgör en höjdpunkt i hans musikaliska skapande. Mässan bygger på hymnen Pange lingua, som man hör i sin helhet i superius-stämman, överstämman, i den sista, tredje delen av Agnus Dei.

Ivan Moody är engelsman bosatt i Portugal, och är förutom kompositör även ortodox präst. Han har skrivit för bland andra Hilliardensemblen och Trio Medieaval och står även bakom många utgåvor av renässansmusik, samt har skrivit ett stort antal musikvetenskapliga verk. Canticum Canticorum I & II är sättningar av texter från Höga visan, först på latin och sedan på engelska.


Ivan Moody har under hösten skrivit ett beställningsverk till Machaut Machine som kommer att få urpremiär våren 2016.

Den georgiska folkliga vokalpolyfonin har uråldriga rötter, och existerade redan före kristendomens inträde i Georgien på 300-talet. Den kännetecknas av en kärv trestämmighet och en melodik som växlar mellan stämmorna. Vi sjunger två georgiska folksånger, en kärlekssång, Ts’intsq’aro och en koral, Ts’mindao G’merto – Helige Gud. 
Den georgiska polyfonin är sedan 2008 ett av Unescos immateriella kulturarv.

Varmt välkomna!

Den estniska tonsättaren Arvo Pärt fyller 80 år i dag, den 11 september 2015, och det firar vi med att framföra två av hans stycken, Summa och Da pacem.

Pärt genomgick en kreativ kris i slutet av 60-talet, när han slutade skriva musik och i stället började studera gregoriansk sång och medeltida polyfoni. Till slut gav det arbetet frukt i form av det lilla pianostycket Für Alina 1976, det första verket i tintinnabuli-tekniken, som kan sägas vara en syntes av det gamla och det nya, av den medeltida vokalpolyfonin och 1900-talets seriella musik. Pärts första vokalverk i den nya tekniken, Summa, skrevs 1977. Texten är mässans Credo-text, från den nicenska trosbekännelsen.

Da pacem är ett betydligt senare verk, skrivet till åminnelse av offren för terrorattacken i Madrid 2004. Dess budskap är evigt aktuellt, och kanske särskilt en dag som denna.

Josquin Des Prez Missa Pange lingua kan också sägas fira jubileum i år, då den allmänna uppfattningen är att den skrevs 1515, alltså för precis 500 år sedan.
 Den blev Josquins sista mässa, och den utgör en höjdpunkt i hans musikaliska skapande. Mässan bygger på hymnen Pange lingua, som man hör i sin helhet i superius-stämman, överstämman, i den sista, tredje delen av Agnus Dei.

Laude Cortonese av engelsmannen Gavin Bryars är en växande samling sånger (nu drygt 40 stycken) som bygger på en samling från 1200-talets Cortona. Där stod så kallade ’laudesi’ utanför kyrkorna och sjöng sånger, laude, för att locka in församlingen till kyrkan. Dessa sånger ingick inte i den liturgiska repertoaren och var ofta hyllningar till jungfru Maria. När Bryars hörde Trio Medieaval sjunga laude på sin första skiva 2002 inspirerades han till att skriva egna laude för ensemblen, med de medeltida sångerna som förlagor. Vi framför tre av Bryars laude för två och tre röster.

Den georgiska folkliga vokalpolyfonin har uråldriga rötter, och existerade redan före kristendomens inträde i Georgien på 300-talet. Den kännetecknas av en kärv trestämmighet och en melodik som växlar mellan stämmorna. Vi sjunger två georgiska folksånger, en kärlekssång, Ts’intsq’aro och en koral, Helige Gud. 
Den georgiska polyfonin är sedan 2008 ett av Unescos immateriella kulturarv.

Varmt välkomna!

Quomodo cantabimus canticum Domini in terra aliena?

Hur ska vi sjunga Herrens sång i ett främmande land?
Hur ska vi sjunga den gamla tidens sång i en ny tid?

Den frågan ställer sig Gavin Bryars i sin Super flumina, men vad gör egentligen de högst levande tonsättarna Gavin Bryars och Arvo Pärt i ett program med musik från 1300- och 1400-talet? Ja, det är inte så konstigt som det verkar.

Bryars och Pärts svar på den frågan är nämligen att sjunga den gamla tidens sånger på den nya tidens språk.

Super flumina skrevs år 2000 för öppnandet av York Early Music Centre (numera National Centre of Early Music), och bygger på en legend från York. År 1377 (samma år som Guillaume de Machaut dog) hittade fiskare den livlösa kroppen av en ung flicka i floden Ouse. Flickan fördes till det närbelägna klostret, där munkarna bad om jungfru Marias hjälp, och när munkarna hade börjat sjunga hymnen Ave Regina caelorum slog flickan upp ögonen. Gavin Bryars stycke berättar historien genom fragment av texter och musik – genom hymnen ”Ave Regina caelorum” och genom psalm 137, ”Vid Babylons floder”, men omskriven till ”Vid Yorks floder” – med den gamla tidens sånger på den nya tidens språk.

Laude Cortonese är en växande samling sånger (nu drygt 40 stycken) som bygger på en samling från 1200-talets Cortona. Där stod så kallade ”laudesi” utanför kyrkorna och sjöng sånger, laude, för att locka in församlingen till kyrkan. Dessa sånger ingick inte i den liturgiska repertoaren och var ofta hyllningar till jungfru Maria. När Bryars hörde Trio Medieaval sjunga laude på sin första skiva 2002 inspirerades han till att skriva egna laude för ensemblen, med de medeltida sångerna som förlagor. Han skrev sina första laude för en ensam sopranröst (Anna-Maria Friman i Trio Medieaval), men har senare skrivit för fler röster och även för röster och instrument. Vi framför tre av Bryars laude för två och tre röster.

Arvo Pärts Summa bygger inte på någon tidigare förlaga, men är ändå i väldigt hög grad inspirerad av den medeltida musiken. Pärt genomgick en kreativ kris i slutet av 60-talet, när han tyckte att modernismen hade kommit till vägs ände, och att det inte fanns något mer att säga. Han slutade skriva musik och började i stället studera gregoriansk sång och medeltida polyfoni. Till slut gav det arbetet frukt i form av det lilla pianostycket Für Alina 1976, det första verket i tintinnabuli-tekniken, som kan sägas vara en syntes av det gamla och det nya, av den medeltida vokalpolyfonin och 1900-talets seriella musik. Pärts första vokalverk i den nya tekniken, Summa, skrevs 1977. Det är egentligen ett Credo, men eftersom man på sovjettiden inte fick använda religiösa titlar kallade han verket Summa. Texten är dock mässans Credo-text, från den nicenska trosbekännelsen.

Så Gavin Bryars och Arvo Pärt är högst relevanta i ett program där vi sjunger den gamla tidens sånger på den nya tidens språk. Dessutom fyller Arvo Pärt 80 år i höst, så vi passar i och med detta också på att fira honom lite i förskott.

Och den tidiga musiken då?

Guillaume de Machauts Messe de Nostre Dame är ett av de första musikaliska storverken, den första fullständiga tonsättningen av mässans ordinarium av en namngiven tonsättare. Tidigare mässor finns bevarade bara som fragment eller som anonyma hopplock med delar av flera olika tonsättare. Mässan som enhetlig komposition kom sedan att bli en hörnsten i den vokala musiken, särskilt under renässansen. Även Bach, Mozart och Beethoven komponerade mässor och i våra dagar har vi till exempel Arvo Pärts Berliner Messe och Sven-David Sandströms High Mass, som alltså är ättlingar i rakt nedstigande led till Machauts Messe de Nostre Dame.

John Dunstaple (eller Dunstable) och John Plummer, som verkade i England ungefär hundra år efter Machaut, representerade något nytt, det som på kontinenten kom att kallas La contenance Angloise, ”det engelska sättet”. Till skillnad från den kärva, dissonanta medeltida musiken, som Machaut med sina kvarter och kvinter, arbetade de engelska tonsättarna med terser och durtreklanger, vilket gör musiken betydligt mer bekant för moderna öron. Det engelska sättet hade stort inflytande på framträdande kontinentala tonsättare som Du Fay och Binchois, och ledde så småningom till ett helt nytt kapitel i musikhistorien – renässansen.

Men det får vi ta på en annan konsert. Varmt välkomna!

Quomodo cantabimus canticum Domini in terra aliena?

Hur ska vi sjunga Herrens sång i ett främmande land?
Hur ska vi sjunga den gamla tidens sång i en ny tid?

Den frågan ställer sig Gavin Bryars i sin Super flumina, men vad gör egentligen den högst levande tonsättaren Gavin Bryars på en festival för medeltida musik, i ett program med Mariamusik från 1200-, 1300- och 1400-talet? Ja, det är inte så konstigt som det verkar.

Gavin Bryars svar på frågan är nämligen att sjunga den gamla tidens sånger på den nya tidens språk.

Super flumina skrevs år 2000 för öppnandet av York Early Music Centre (numera National Centre of Early Music), och bygger på en legend från St. Mary’s kloster i York. År 1377 (samma år som Guillaume de Machaut dog) hittade fiskare den livlösa kroppen av en ung flicka i floden Ouse. Flickan fördes till det närbelägna klostret, där munkarna bad om jungfru Marias hjälp, och när munkarna hade börjat sjunga hymnen Ave Regina caelorum slog flickan upp ögonen. Gavin Bryars stycke berättar historien genom fragment av texter och musik – genom hymnen “Ave Regina caelorum” och genom psalm 137, “Vid Babylons floder”, men omskriven till “Vid Yorks floder” – med den gamla tidens sånger på den nya tidens språk.

Laude Cortonese är en växande samling sånger (nu drygt 40 stycken) som bygger på en samling i ett manuskript från 1200-talets Cortona. Där stod så kallade “laudesi” utanför kyrkorna och sjöng sånger, laude, för att locka in församlingen till kyrkan. Dessa sånger ingick inte i den liturgiska repertoaren och var ofta hyllningar till jungfru Maria. När han hörde Trio Medieaval sjunga laude på sin första skiva 2002 inspirerades Gavin Bryars till att skriva egna laude för ensemblen, med de medeltida sångerna som förlagor. Han skrev sina första laude för en ensam sopranröst (Anna-Maria Friman i Trio Medieaval), men har senare skrivit för fler röster och även för röster och instrument. Vi framför tre av Bryars laude, för en, två och tre röster.

Gavin Bryars musik hördes också här på NoMeMus för två år sedan när Trio Medieaval framförde sin A Worcester Ladymass, en anonym mässa från 1200-talet, som även innehöll två nyskrivna satser av Gavin Bryars.

Så Gavin Bryars är högst relevant på en festival där vi sjunger den gamla tidens sånger på den nya tidens språk.